Robinson Cruse, så snyggt!
Kära vänner!
Igår så var det premiär av det ofantligt trevliga programmet Robinson, så snyggt. Jag tycker det är ett mycket charmigt program som handlar om att kunna överleva på maskar och saltvatten. Superkul vill jag lova!
En anledning till att jag är så stormförtjust i detta folkliga program är ju för att jag en gång för mycket länge sedan blev inspolad på en öde ö, alldeles ensam mina vänner! Jag levde på palmhjärta och varaner som jag stekte över en öppen eld. Det var ofantligt spännande, men lite orolig var jag allt, att jag skulle bli fast på ön föralltid.
En dag hände dock något ofantligt spännande. En annan man kom inflytande på stranden där jag bodde så snyggt. Han presenterade sig som Robinson Kruse. Märkligt namn tyckte jag, men jag kunde inte vara kräsen i ett sådant läge. Tillsammans så levde vi ett primitivt liv, innan vi en dag band i hop havssködpaddor och åkte tillbaka till verkligheten så snyggt.
Såhär i efterhand har Robinson Kruse blivit kolossalt berömd för sina äventyr, och aldrig har den boven berättat att jag var där före honom! Nej, han är en slug räv vill jag lova, men en hejjare på att få ned kokosnötter, så jag antar att jag inte kan vara så värst förgrymmad på honom, även om han är en ohederlig man, det ska gudarna veta!
Hursomhelst, det var ju såklart inte bara jag och Kruse på ön, de kom en gång ett helt flygplan till ön, och de sa att de var "Lost". Det har det också gjort ett tv-program om, ytterst spännande vill jag säga! Det visade sig att de kunde flytta på ön och grejer! Där ser man. En edervinnilig osis var det allt, att ingen hade med sig en sådan förtjusande brevduva, då hade vi bara kunnat skicka ett brev och säga "vi är här på Lost-ön, kom och rädda oss!". Haha ja, det var tider det, och sånna minnen !
Nej nu mina vänner, nu är det dags för en liten vaniljbulle innan jag tar tag i dagens bestyr.
Många kramar /Bestefarsan
P.S. Om det fanns ett Ö-råd i min bekanskapskrets så skulle jag inte tveka en sekund på att rösta ut Hans Brandebergare. D.S.
En slumpvist vald bild tagen för ruskans lång tid sen!
Igår så var det premiär av det ofantligt trevliga programmet Robinson, så snyggt. Jag tycker det är ett mycket charmigt program som handlar om att kunna överleva på maskar och saltvatten. Superkul vill jag lova!
En anledning till att jag är så stormförtjust i detta folkliga program är ju för att jag en gång för mycket länge sedan blev inspolad på en öde ö, alldeles ensam mina vänner! Jag levde på palmhjärta och varaner som jag stekte över en öppen eld. Det var ofantligt spännande, men lite orolig var jag allt, att jag skulle bli fast på ön föralltid.
En dag hände dock något ofantligt spännande. En annan man kom inflytande på stranden där jag bodde så snyggt. Han presenterade sig som Robinson Kruse. Märkligt namn tyckte jag, men jag kunde inte vara kräsen i ett sådant läge. Tillsammans så levde vi ett primitivt liv, innan vi en dag band i hop havssködpaddor och åkte tillbaka till verkligheten så snyggt.
Såhär i efterhand har Robinson Kruse blivit kolossalt berömd för sina äventyr, och aldrig har den boven berättat att jag var där före honom! Nej, han är en slug räv vill jag lova, men en hejjare på att få ned kokosnötter, så jag antar att jag inte kan vara så värst förgrymmad på honom, även om han är en ohederlig man, det ska gudarna veta!
Hursomhelst, det var ju såklart inte bara jag och Kruse på ön, de kom en gång ett helt flygplan till ön, och de sa att de var "Lost". Det har det också gjort ett tv-program om, ytterst spännande vill jag säga! Det visade sig att de kunde flytta på ön och grejer! Där ser man. En edervinnilig osis var det allt, att ingen hade med sig en sådan förtjusande brevduva, då hade vi bara kunnat skicka ett brev och säga "vi är här på Lost-ön, kom och rädda oss!". Haha ja, det var tider det, och sånna minnen !
Nej nu mina vänner, nu är det dags för en liten vaniljbulle innan jag tar tag i dagens bestyr.
Många kramar /Bestefarsan
P.S. Om det fanns ett Ö-råd i min bekanskapskrets så skulle jag inte tveka en sekund på att rösta ut Hans Brandebergare. D.S.
En slumpvist vald bild tagen för ruskans lång tid sen!
Fortfarande skakis ifrån rymdäventyret
Kära vänner!
Jag trodde igår att jag hade hämtat mig ifrån kidnappningen, och övergreppet av rymdvarelserna häromdagen, men idag kom alla biverkningarna vill jag lova! Jag har varit så skakis!
När telefonen ringde imorse (det var Inga-Maj förövrigt :) ) så flög jag säkert tre meter upp i luften av rena förskräckelsen! Tur att man inte är äldre - då hade jag nog varit i riskzoonen - så snyggt - för en hjärtattack vill jag lova!
Men nu är jag ju ung och kry, eller ung och ung, men hyffsat iallafall, och jag har ju varit med om läskiga grejer förrut vill jag lova. Jag vet inte om jag har berättat om den gången jag var i Rumänien och blev inlåst i Greve Draculas slott en natt. Huuva ligen, det var läskigt! Sanna mina ord!
Jag har ju även, inte för att skryta eller så, blivit kidnappad av pirater av Karibien så snyggt, blivit sjöhalad, fått gå på plankan, samt blivit lämnad åt mitt eget öde på en öde ö omgiven av hajar.
Det jag vill säga med denna text är: att oavsett vilken knipa du hamnar i, så kan man alltid ta sig ur den. Se bara på mig, jag är ett levande praktexemplar i sina bästa dagar. Jag klarar mig alltid! Var så säker!
Nej nu vänner, det kanske blev ett kort inlägg, men jag har ruskigt mycket att stå i.
Dags att kila,
Kramar /Bestefarsan
En hutlöst gammal bild från när jag volontärarbetade som äventyrsberättare för några barn på ett barnhem i Amsterdam. Skojjigt var det när de blev så förvånade och rädda av det jag berättade. Jaa jag säger då det, jag har varit med om så många och spännande äventyr vill jag lova!
Jag trodde igår att jag hade hämtat mig ifrån kidnappningen, och övergreppet av rymdvarelserna häromdagen, men idag kom alla biverkningarna vill jag lova! Jag har varit så skakis!
När telefonen ringde imorse (det var Inga-Maj förövrigt :) ) så flög jag säkert tre meter upp i luften av rena förskräckelsen! Tur att man inte är äldre - då hade jag nog varit i riskzoonen - så snyggt - för en hjärtattack vill jag lova!
Men nu är jag ju ung och kry, eller ung och ung, men hyffsat iallafall, och jag har ju varit med om läskiga grejer förrut vill jag lova. Jag vet inte om jag har berättat om den gången jag var i Rumänien och blev inlåst i Greve Draculas slott en natt. Huuva ligen, det var läskigt! Sanna mina ord!
Jag har ju även, inte för att skryta eller så, blivit kidnappad av pirater av Karibien så snyggt, blivit sjöhalad, fått gå på plankan, samt blivit lämnad åt mitt eget öde på en öde ö omgiven av hajar.
Det jag vill säga med denna text är: att oavsett vilken knipa du hamnar i, så kan man alltid ta sig ur den. Se bara på mig, jag är ett levande praktexemplar i sina bästa dagar. Jag klarar mig alltid! Var så säker!
Nej nu vänner, det kanske blev ett kort inlägg, men jag har ruskigt mycket att stå i.
Dags att kila,
Kramar /Bestefarsan
En hutlöst gammal bild från när jag volontärarbetade som äventyrsberättare för några barn på ett barnhem i Amsterdam. Skojjigt var det när de blev så förvånade och rädda av det jag berättade. Jaa jag säger då det, jag har varit med om så många och spännande äventyr vill jag lova!
Till minne av KG
Hejsan vänner såhär på kvällskvisten!
Har precis kommit hem från KG:s begravning, en riktigt trevlig tillställning - dock mycket sorglig då han var min bäste vän. Jag kan inte säga så mycket mer om begravningen tyvärr. Inga bilder fick jag till heller tyvärr. Men en sak kan jag berätta, och det är att jag läste upp en dikt, en diamantdikt som det heter så snyggt, som jag hittade bredvid KG:s sjukhussäng. Ja, han var en riktig poet den där KG. Såhär löd den:
Ja, jag blev nästan lite tårögd när jag läste den för församlingen, men det är väl inget underligt. Det här inlägget hade jag tänkt att tillägna min kära gamle vän KG, lite minnen och skojjig fakta som ni inte visste om honom. Jag hoppas att han ler där uppe i himlen åt detta.
Ja KG han föddes för mycket mycket länge sen i Oxelösund. Ja den rackarn valde att ploppa ut i Oxelösund av alla ställen, en riktig buse är vad han är! Han levde en helt vanlig barndom antar jag, med så mycket som 14 syskon omkring sig! Ja hans mor var riktigt stormförtjust i barn, eller så hade de inte råd med kondom - jag kan inte det där så noga!
KG och jag har känt varann sen han var pojkspoling och jag var äldre än en pojkspoling men fortfarande i kategorin pojke, eller grabb som ni kallar det så snyggt. Han och hans stora familj kom till Danmark en gång och då av en konstig anledning hamnade vi i samma gruslåda. (Jo se, sandlådar var inte uppfunna på den tiden ännu...) Vi hade riktigt trevligt med våran lek i gruslådan. Nästa dag lekte vi i äppellunden och dagen efter det badade vi nakna i den lilla ån där vattnet plaskar så härligt. Jag och KG var bästisar och bundis som man kan kalla det så snyggt, vi kallade oss så snyggt för KG och BF. (BF stod för Bestefarsan så klart, ibland blev det även BB= Bestebarnet, för farsa kunde man inte riktigt kalla mig, då jag bara var en liten påge, fast ändå var jag som en farsa till honom - ja jag var ju en massa år äldre än honom redan då.)
Lite småskojjig bild KG tog på mig när vi badade nakna i ån.
Men KG och hans familj skulle ju förstås hem någon gång också. Sant som det var sagt försvann de efter 13 dagars vänskap. Ja det var jättesorgligt, jag saknade min bästa vän som alltid hade upptåg på gång.
Det var en svår tid för mig utan KG, jag var lite.. jag ska inte säga utstött, men jag var nog inte det mest populära barnet under min skoltid i alla fall. Men jag fick till slut lite nya kamrater och med tiden glömde jag bort KG. Eller glömma och glömma, jag tänkte inte förgäves på honom!
Men så återförenades vi igen en hel del år senare, under första världskriget närmare bestämt. Han kände igen min vackra nuna och jag förstod direkt att det var gamla KG. Vi hade en trevlig tid under kriget, trots omständigheterna - det var ju krig för fasiken! Efter kriget lovade vi att hålla kontakten och det har vi gjort, i vått och torrt!
Ja han var en riktig jäkel den där KG. Väldigt spontan av sig, åkte både räserbåt och räserbil samtidigt, lärde sig flyga flygplan - över en brinnande vulkan! Han utbildade sig till mäjk-upp artist (en sån där som lägger kosmetika på kvinnor), frisör, militär, advokat, läkare, sjuksköterska (!), greve, kung, modell, journalist och televisionsprogramledare - ja hans CV var väldigt imponerande kan jag ju säga.
KG under sin tid som greve.
Men så jäklig att hoppa bungy jump utan lina, det är galenskap. Men det är väl antagligen ödet, det var menat att det skulle bli så. Om inte, på ett annat sätt. Men han dog i alla fall av någonting som han älskade att göra, det värmer i hjärtat så gott.
KG fick aldrig några barn, han hade på tok för mycket fritid för det! Han levde livet hela tiden, varje sekund och tiondels sekund. Han var noga med att aldrig slösa bort tid på människor som gjorde honom arg eller ledsen eller saker som var tråkiga eller helt onödiga. Han kan man kalla carpe diem-nörd så snyggt!
Ja KG älskade även filosofi. Hade han någon minut över ägnade han en och en annan tanke till både meningen med livet och "finns gud". Kristen var han också, så in i bänken - men ändå levde han rövare som en och annan ateist som det heter så snyggt. KG och jag hade mycket gemensamt, vi var till exempel båda barnsligt förtjusta i vaniljbullar med varm mjölk som jag har nämnt tidigare. Ja, det är så gott så.
Det finns många saker till att säga om KG. Han var en underbar gubbe/vän, min bästa vän. Men att skriva ner hans skojjplojjiga stunder kommer han inte tillbaka till jorden så det får duga såhär. KG:s död är nog det största hålet i mitt liv, i mitt hjärta. Men vänner: jag kan leva med det! Jag minns honom som den gubbe han var, jag kommer aldrig att glömma den rackabajsarn och detta skulle gudarna veta!
En skojjig sak ni kanske vill veta om KG är att han egentligen inte hette KG/Kåge. Jo, det var bara hans smeknamn så snyggt. Han hette egentligen Klas-Göran, ni vet den där fina låten som går någonting såhär "Är du kär i mig ännu Klas-Göran.." Ja, den låten skrevs faktiskt till KG (eller Klas-Göran som han hette så snyggt), det är lite skojjigt. Lill-Babs hade ju en liten förälskelse i honom ett tag, dock ej besvarat. KG hatade Lill-Babs!
KG och Lill-Babs. Som hon gillade honom!
Tjaa, det är det jag har att skriva om KG. Jag känner att han alltid kommer att vara med mig, han är den beste vännen jag haft i hela mitt liv!
R.I.P Klas-Göran Frimansson från Knoppen
/Bestefarsan
En sista bild på KG för idag när han var nudist OCH radiopratare - den ni! Ja KG var en sådan gubbe som kunde hålla fler än en boll i luften han!
P.S. Om ni undrar varför KG alltid har samma ansiktsuttryck på alla bilder så är anledningen att hans ansikte förlamades av någon knasig anledning när han var på en cirkus i Italien. Ja, som vi skrattade åt det han och jag. D.S.
Har precis kommit hem från KG:s begravning, en riktigt trevlig tillställning - dock mycket sorglig då han var min bäste vän. Jag kan inte säga så mycket mer om begravningen tyvärr. Inga bilder fick jag till heller tyvärr. Men en sak kan jag berätta, och det är att jag läste upp en dikt, en diamantdikt som det heter så snyggt, som jag hittade bredvid KG:s sjukhussäng. Ja, han var en riktig poet den där KG. Såhär löd den:
Grönsakstillstånd
Förödande, Stilla
Andas med apparat, minns, ligger ner - ett liv ej värt att leva
Förlamad, ensam, i väntan på döden
En sommaräng
Varm, grön, underbar
Paradis
Döden
Förödande, Stilla
Andas med apparat, minns, ligger ner - ett liv ej värt att leva
Förlamad, ensam, i väntan på döden
En sommaräng
Varm, grön, underbar
Paradis
Döden
Ja, jag blev nästan lite tårögd när jag läste den för församlingen, men det är väl inget underligt. Det här inlägget hade jag tänkt att tillägna min kära gamle vän KG, lite minnen och skojjig fakta som ni inte visste om honom. Jag hoppas att han ler där uppe i himlen åt detta.
Ja KG han föddes för mycket mycket länge sen i Oxelösund. Ja den rackarn valde att ploppa ut i Oxelösund av alla ställen, en riktig buse är vad han är! Han levde en helt vanlig barndom antar jag, med så mycket som 14 syskon omkring sig! Ja hans mor var riktigt stormförtjust i barn, eller så hade de inte råd med kondom - jag kan inte det där så noga!
KG och jag har känt varann sen han var pojkspoling och jag var äldre än en pojkspoling men fortfarande i kategorin pojke, eller grabb som ni kallar det så snyggt. Han och hans stora familj kom till Danmark en gång och då av en konstig anledning hamnade vi i samma gruslåda. (Jo se, sandlådar var inte uppfunna på den tiden ännu...) Vi hade riktigt trevligt med våran lek i gruslådan. Nästa dag lekte vi i äppellunden och dagen efter det badade vi nakna i den lilla ån där vattnet plaskar så härligt. Jag och KG var bästisar och bundis som man kan kalla det så snyggt, vi kallade oss så snyggt för KG och BF. (BF stod för Bestefarsan så klart, ibland blev det även BB= Bestebarnet, för farsa kunde man inte riktigt kalla mig, då jag bara var en liten påge, fast ändå var jag som en farsa till honom - ja jag var ju en massa år äldre än honom redan då.)
Lite småskojjig bild KG tog på mig när vi badade nakna i ån.
Men KG och hans familj skulle ju förstås hem någon gång också. Sant som det var sagt försvann de efter 13 dagars vänskap. Ja det var jättesorgligt, jag saknade min bästa vän som alltid hade upptåg på gång.
Det var en svår tid för mig utan KG, jag var lite.. jag ska inte säga utstött, men jag var nog inte det mest populära barnet under min skoltid i alla fall. Men jag fick till slut lite nya kamrater och med tiden glömde jag bort KG. Eller glömma och glömma, jag tänkte inte förgäves på honom!
Men så återförenades vi igen en hel del år senare, under första världskriget närmare bestämt. Han kände igen min vackra nuna och jag förstod direkt att det var gamla KG. Vi hade en trevlig tid under kriget, trots omständigheterna - det var ju krig för fasiken! Efter kriget lovade vi att hålla kontakten och det har vi gjort, i vått och torrt!
Ja han var en riktig jäkel den där KG. Väldigt spontan av sig, åkte både räserbåt och räserbil samtidigt, lärde sig flyga flygplan - över en brinnande vulkan! Han utbildade sig till mäjk-upp artist (en sån där som lägger kosmetika på kvinnor), frisör, militär, advokat, läkare, sjuksköterska (!), greve, kung, modell, journalist och televisionsprogramledare - ja hans CV var väldigt imponerande kan jag ju säga.
KG under sin tid som greve.
Men så jäklig att hoppa bungy jump utan lina, det är galenskap. Men det är väl antagligen ödet, det var menat att det skulle bli så. Om inte, på ett annat sätt. Men han dog i alla fall av någonting som han älskade att göra, det värmer i hjärtat så gott.
KG fick aldrig några barn, han hade på tok för mycket fritid för det! Han levde livet hela tiden, varje sekund och tiondels sekund. Han var noga med att aldrig slösa bort tid på människor som gjorde honom arg eller ledsen eller saker som var tråkiga eller helt onödiga. Han kan man kalla carpe diem-nörd så snyggt!
Ja KG älskade även filosofi. Hade han någon minut över ägnade han en och en annan tanke till både meningen med livet och "finns gud". Kristen var han också, så in i bänken - men ändå levde han rövare som en och annan ateist som det heter så snyggt. KG och jag hade mycket gemensamt, vi var till exempel båda barnsligt förtjusta i vaniljbullar med varm mjölk som jag har nämnt tidigare. Ja, det är så gott så.
Det finns många saker till att säga om KG. Han var en underbar gubbe/vän, min bästa vän. Men att skriva ner hans skojjplojjiga stunder kommer han inte tillbaka till jorden så det får duga såhär. KG:s död är nog det största hålet i mitt liv, i mitt hjärta. Men vänner: jag kan leva med det! Jag minns honom som den gubbe han var, jag kommer aldrig att glömma den rackabajsarn och detta skulle gudarna veta!
En skojjig sak ni kanske vill veta om KG är att han egentligen inte hette KG/Kåge. Jo, det var bara hans smeknamn så snyggt. Han hette egentligen Klas-Göran, ni vet den där fina låten som går någonting såhär "Är du kär i mig ännu Klas-Göran.." Ja, den låten skrevs faktiskt till KG (eller Klas-Göran som han hette så snyggt), det är lite skojjigt. Lill-Babs hade ju en liten förälskelse i honom ett tag, dock ej besvarat. KG hatade Lill-Babs!
KG och Lill-Babs. Som hon gillade honom!
Tjaa, det är det jag har att skriva om KG. Jag känner att han alltid kommer att vara med mig, han är den beste vännen jag haft i hela mitt liv!
R.I.P Klas-Göran Frimansson från Knoppen
/Bestefarsan
En sista bild på KG för idag när han var nudist OCH radiopratare - den ni! Ja KG var en sådan gubbe som kunde hålla fler än en boll i luften han!
P.S. Om ni undrar varför KG alltid har samma ansiktsuttryck på alla bilder så är anledningen att hans ansikte förlamades av någon knasig anledning när han var på en cirkus i Italien. Ja, som vi skrattade åt det han och jag. D.S.
Minnet är bra och långt
Hej älskade läsare! OJ, nu tycker ni kanske att jag tog i lite, men faktum är att jag känner en sorts kärlek till er alla som tar er tid att läsa min blogg varje dag , så nu passar det med en sånn här :) --- alltså en glad gubbe, som jag kan göra - så snyggt!
Nu förstår jag att ni snart försmäktar av nyfikenhet av: hur gick det sedan i mitt liv!?
Ja inte för att skryta eller så, men mitt liv är ju ofantligt intressant!
Åren hos faster Asta gick, och jag gick ifrån att vara en liten, liten dräng till en pojke. Men en dag så försvann Asta. Jag vet inte vart hon tog vägen, men det gick rykten om att hon hade rymt iväg med en förbipasserande cirkus. Jaa, jag kan ju inte klandra henne, ifall det gjorde henne lycklig. Själv tror jag nog mera på att hon var en av de första utvandrarna som gav sig av för att finna lyckan i Amerika. Tja, inte för att skryta elller så: men jag har faktiskt skrivit en förbannat bra bok om jusst utvandringen. Utvandrarna tror jag nog den heter, och handlar om Karl-oskar och Kristina i från Småland.
Ett bra boktips!
Jag då, jo det var ju lite besvärligt att leva helt själv i så unga år, särskillt eftersom jag drabbades av bode gulsot och tuberkolos. Men som ni minns: jag har ju ett fantastiskt läkekött, och inte minsta lilla sjukdom tog kol på bestefarsan.
Men en dag fick jag en röksignal (ja brevduvor var ju inte uppfanna på den tiden) ifrån min BF- som jag kallar det så snyggt. Jag menar ju såklart min bestefar. Han sa, eller röksignalerade, att han ville att jag skulle komma och bo hos honom och min bestemor under sommaren. Jag kunde inte finna ord till min glädje, och det skulle bli den beste sommaren i hela mitt liiev.
Här ska ni få se ett litet filmklipp från den sommaren. Jaa, jag är ju den lille drängen i rött hår, tro det eller ejj!
Den absolut beste sommaren i mitt liev! Men oroa er inte: jag drunknade inte på riktigt. Det var bara ett litet internt skämt som jag och bestefar hade.
Sen den sommaren har jag bott med min bestefar och min bestemor tills jag blev vuxen nog att flytta ut och klara mig själv, och med det avslutar jag berättelsen om min barndom - även fast jag känner mig lika ung i sinnet som då. Ja, jag säger förstås inte så med syfte att skryta eller framstå som bättre (och ungdomligare) än alla andra.. låt oss kalla dom "äldre människor".
Jusste, dagens bekännelse: inte för att skryta eller så men - jag var en av de få överlevande från Titanic,
slå det om ni kan!
Kramar från Bestefarsan
Nu förstår jag att ni snart försmäktar av nyfikenhet av: hur gick det sedan i mitt liv!?
Ja inte för att skryta eller så, men mitt liv är ju ofantligt intressant!
Åren hos faster Asta gick, och jag gick ifrån att vara en liten, liten dräng till en pojke. Men en dag så försvann Asta. Jag vet inte vart hon tog vägen, men det gick rykten om att hon hade rymt iväg med en förbipasserande cirkus. Jaa, jag kan ju inte klandra henne, ifall det gjorde henne lycklig. Själv tror jag nog mera på att hon var en av de första utvandrarna som gav sig av för att finna lyckan i Amerika. Tja, inte för att skryta elller så: men jag har faktiskt skrivit en förbannat bra bok om jusst utvandringen. Utvandrarna tror jag nog den heter, och handlar om Karl-oskar och Kristina i från Småland.
Ett bra boktips!
Jag då, jo det var ju lite besvärligt att leva helt själv i så unga år, särskillt eftersom jag drabbades av bode gulsot och tuberkolos. Men som ni minns: jag har ju ett fantastiskt läkekött, och inte minsta lilla sjukdom tog kol på bestefarsan.
Men en dag fick jag en röksignal (ja brevduvor var ju inte uppfanna på den tiden) ifrån min BF- som jag kallar det så snyggt. Jag menar ju såklart min bestefar. Han sa, eller röksignalerade, att han ville att jag skulle komma och bo hos honom och min bestemor under sommaren. Jag kunde inte finna ord till min glädje, och det skulle bli den beste sommaren i hela mitt liiev.
Här ska ni få se ett litet filmklipp från den sommaren. Jaa, jag är ju den lille drängen i rött hår, tro det eller ejj!
Den absolut beste sommaren i mitt liev! Men oroa er inte: jag drunknade inte på riktigt. Det var bara ett litet internt skämt som jag och bestefar hade.
Sen den sommaren har jag bott med min bestefar och min bestemor tills jag blev vuxen nog att flytta ut och klara mig själv, och med det avslutar jag berättelsen om min barndom - även fast jag känner mig lika ung i sinnet som då. Ja, jag säger förstås inte så med syfte att skryta eller framstå som bättre (och ungdomligare) än alla andra.. låt oss kalla dom "äldre människor".
Jusste, dagens bekännelse: inte för att skryta eller så men - jag var en av de få överlevande från Titanic,
slå det om ni kan!
Kramar från Bestefarsan
En otrolig historia
Hej gott folk!
Jag har en riktigt god nyhet! Idag besökte jag nämligen vårdis, som jag kallar det så snyggt. Jag menar vårdcentralen förstås. De undersökte mitt ben och sa att jag inte behövde rullisen (som jag kallar rullstolen så snyggt) mer! Nu ska jag gå på kryckor i några dagar och sedan är jag helt återställd! Jovars, inte för att skryta eller så men jag har ruggigt bra läkekött, jag har det nog efter bestefar min - jo, han dog ju för några år sedan men han levde i alla fall flera århundraden.
Dagen till ära hade jag tänkt berätta lite mer om just mig, om min barndom. Det kommer bli en lång historia så redan nu kan ju du som läser detta kila upp och hämta en handfull russin och lite björnbärssaft - jag lovar att vänta på dig!
Nu när du är här igen, luta dig tillbaka och lyssna på den fantastiska historien om en liten liten dräng och en hemsk hemsk barndom. För hemsk - det var den verkligen. Till en början i alla fall.
I 1700-talets början föddes jag i Copenhagen rikshospital i Denmark förstås. Mina föräldrar var, liksom många andra föräldrar på den tiden, väldigt fattiga. I den sekund min mor "klämt ut mig", som jag kallar det så snyggt, vätte hon ner mig med sina tårar.
- Jan-Ove, vi kommer aldrig i hela våre liev kunne försörja denne påge her! Sade mor till far, som inte var min beste far!
Inte för att skryta eller så, men redan som en liten spädgris kunde jag förstå att de skulle lämna bort mig.
Jag lämnades av min mor og far (ursäkta, men ibland kommer danskan tillbaka) vid ett års ålder - jag lämnades att ta hand om mig själv och leva i slummen. Barnhem var inget alternativ, fråga inte varför...
Jag som ettrig ettåring (fyndig som man är)
På min två-årsdag fick jag en födelsedagspresent, ingen god sådan. Jag fick pesten. Inte för att skryta eller så, men jag återställdes fortare än någon annan - bra läkekött som man har.
Under min uppväxt tog jag dagen som den kom. Det var inget bra liv jag levde, men det var bättre än att inte leva alls. Maten tog jag från olika marknadsstånd, sopor och så vidare. Tills en dag när en gammal (men yngre än mig, om vi talar nutid alltså) tant tog mig till sin lägenhet och hjälpte mig att växa upp.
Jag fyllde tre och tant Asta, som hon så snyggt hette, tog hand om mig. Lärde mig prata och lärde mig pinka i rättans tid. Jag fyllde även fyra och fem - nu var jag så gott som vuxen, lite liten i växten dock men ändå vuxen till sättet. Tant Asta hade alltid önskat sig en pige (flicka) och hon trodde först att jag var en liten pige men fick sedan reda på sanningen, jag hade en liten, liten pillesnorre. Asta klädde mig i pigekläder och lät mitt hår växa och bli lockigt. Asta hade fått sin dröm i uppfyllelse: en pige till unge...
...och resten, är visserligen historia - men det får ni höra mer om i morgon. Klockan är förskräckligt mycket - jag måste gå och nanna.
Dagens bekännelse: Jag är barnsligt förtjust i vaniljbullar tillsammans med ett glas varm mjölk.
Ta hand om er och era nästor!
/Bestefarsan
Jag har en riktigt god nyhet! Idag besökte jag nämligen vårdis, som jag kallar det så snyggt. Jag menar vårdcentralen förstås. De undersökte mitt ben och sa att jag inte behövde rullisen (som jag kallar rullstolen så snyggt) mer! Nu ska jag gå på kryckor i några dagar och sedan är jag helt återställd! Jovars, inte för att skryta eller så men jag har ruggigt bra läkekött, jag har det nog efter bestefar min - jo, han dog ju för några år sedan men han levde i alla fall flera århundraden.
Dagen till ära hade jag tänkt berätta lite mer om just mig, om min barndom. Det kommer bli en lång historia så redan nu kan ju du som läser detta kila upp och hämta en handfull russin och lite björnbärssaft - jag lovar att vänta på dig!
Nu när du är här igen, luta dig tillbaka och lyssna på den fantastiska historien om en liten liten dräng och en hemsk hemsk barndom. För hemsk - det var den verkligen. Till en början i alla fall.
I 1700-talets början föddes jag i Copenhagen rikshospital i Denmark förstås. Mina föräldrar var, liksom många andra föräldrar på den tiden, väldigt fattiga. I den sekund min mor "klämt ut mig", som jag kallar det så snyggt, vätte hon ner mig med sina tårar.
- Jan-Ove, vi kommer aldrig i hela våre liev kunne försörja denne påge her! Sade mor till far, som inte var min beste far!
Inte för att skryta eller så, men redan som en liten spädgris kunde jag förstå att de skulle lämna bort mig.
Kan ni tänka er att jag, Bestefarsan, har varit så här liten.
Jag lämnades av min mor og far (ursäkta, men ibland kommer danskan tillbaka) vid ett års ålder - jag lämnades att ta hand om mig själv och leva i slummen. Barnhem var inget alternativ, fråga inte varför...
Jag som ettrig ettåring (fyndig som man är)
Under min uppväxt tog jag dagen som den kom. Det var inget bra liv jag levde, men det var bättre än att inte leva alls. Maten tog jag från olika marknadsstånd, sopor och så vidare. Tills en dag när en gammal (men yngre än mig, om vi talar nutid alltså) tant tog mig till sin lägenhet och hjälpte mig att växa upp.
Jag fyllde tre och tant Asta, som hon så snyggt hette, tog hand om mig. Lärde mig prata och lärde mig pinka i rättans tid. Jag fyllde även fyra och fem - nu var jag så gott som vuxen, lite liten i växten dock men ändå vuxen till sättet. Tant Asta hade alltid önskat sig en pige (flicka) och hon trodde först att jag var en liten pige men fick sedan reda på sanningen, jag hade en liten, liten pillesnorre. Asta klädde mig i pigekläder och lät mitt hår växa och bli lockigt. Asta hade fått sin dröm i uppfyllelse: en pige till unge...
Jag är rar och söt som pige, men finare som gubbe va?
...och resten, är visserligen historia - men det får ni höra mer om i morgon. Klockan är förskräckligt mycket - jag måste gå och nanna.
Dagens bekännelse: Jag är barnsligt förtjust i vaniljbullar tillsammans med ett glas varm mjölk.
Ta hand om er och era nästor!
/Bestefarsan
