En otrolig historia
Hej gott folk!
Jag har en riktigt god nyhet! Idag besökte jag nämligen vårdis, som jag kallar det så snyggt. Jag menar vårdcentralen förstås. De undersökte mitt ben och sa att jag inte behövde rullisen (som jag kallar rullstolen så snyggt) mer! Nu ska jag gå på kryckor i några dagar och sedan är jag helt återställd! Jovars, inte för att skryta eller så men jag har ruggigt bra läkekött, jag har det nog efter bestefar min - jo, han dog ju för några år sedan men han levde i alla fall flera århundraden.
Dagen till ära hade jag tänkt berätta lite mer om just mig, om min barndom. Det kommer bli en lång historia så redan nu kan ju du som läser detta kila upp och hämta en handfull russin och lite björnbärssaft - jag lovar att vänta på dig!
Nu när du är här igen, luta dig tillbaka och lyssna på den fantastiska historien om en liten liten dräng och en hemsk hemsk barndom. För hemsk - det var den verkligen. Till en början i alla fall.
I 1700-talets början föddes jag i Copenhagen rikshospital i Denmark förstås. Mina föräldrar var, liksom många andra föräldrar på den tiden, väldigt fattiga. I den sekund min mor "klämt ut mig", som jag kallar det så snyggt, vätte hon ner mig med sina tårar.
- Jan-Ove, vi kommer aldrig i hela våre liev kunne försörja denne påge her! Sade mor till far, som inte var min beste far!
Inte för att skryta eller så, men redan som en liten spädgris kunde jag förstå att de skulle lämna bort mig.
Jag lämnades av min mor og far (ursäkta, men ibland kommer danskan tillbaka) vid ett års ålder - jag lämnades att ta hand om mig själv och leva i slummen. Barnhem var inget alternativ, fråga inte varför...
Jag som ettrig ettåring (fyndig som man är)
På min två-årsdag fick jag en födelsedagspresent, ingen god sådan. Jag fick pesten. Inte för att skryta eller så, men jag återställdes fortare än någon annan - bra läkekött som man har.
Under min uppväxt tog jag dagen som den kom. Det var inget bra liv jag levde, men det var bättre än att inte leva alls. Maten tog jag från olika marknadsstånd, sopor och så vidare. Tills en dag när en gammal (men yngre än mig, om vi talar nutid alltså) tant tog mig till sin lägenhet och hjälpte mig att växa upp.
Jag fyllde tre och tant Asta, som hon så snyggt hette, tog hand om mig. Lärde mig prata och lärde mig pinka i rättans tid. Jag fyllde även fyra och fem - nu var jag så gott som vuxen, lite liten i växten dock men ändå vuxen till sättet. Tant Asta hade alltid önskat sig en pige (flicka) och hon trodde först att jag var en liten pige men fick sedan reda på sanningen, jag hade en liten, liten pillesnorre. Asta klädde mig i pigekläder och lät mitt hår växa och bli lockigt. Asta hade fått sin dröm i uppfyllelse: en pige till unge...
...och resten, är visserligen historia - men det får ni höra mer om i morgon. Klockan är förskräckligt mycket - jag måste gå och nanna.
Dagens bekännelse: Jag är barnsligt förtjust i vaniljbullar tillsammans med ett glas varm mjölk.
Ta hand om er och era nästor!
/Bestefarsan
Jag har en riktigt god nyhet! Idag besökte jag nämligen vårdis, som jag kallar det så snyggt. Jag menar vårdcentralen förstås. De undersökte mitt ben och sa att jag inte behövde rullisen (som jag kallar rullstolen så snyggt) mer! Nu ska jag gå på kryckor i några dagar och sedan är jag helt återställd! Jovars, inte för att skryta eller så men jag har ruggigt bra läkekött, jag har det nog efter bestefar min - jo, han dog ju för några år sedan men han levde i alla fall flera århundraden.
Dagen till ära hade jag tänkt berätta lite mer om just mig, om min barndom. Det kommer bli en lång historia så redan nu kan ju du som läser detta kila upp och hämta en handfull russin och lite björnbärssaft - jag lovar att vänta på dig!
Nu när du är här igen, luta dig tillbaka och lyssna på den fantastiska historien om en liten liten dräng och en hemsk hemsk barndom. För hemsk - det var den verkligen. Till en början i alla fall.
I 1700-talets början föddes jag i Copenhagen rikshospital i Denmark förstås. Mina föräldrar var, liksom många andra föräldrar på den tiden, väldigt fattiga. I den sekund min mor "klämt ut mig", som jag kallar det så snyggt, vätte hon ner mig med sina tårar.
- Jan-Ove, vi kommer aldrig i hela våre liev kunne försörja denne påge her! Sade mor till far, som inte var min beste far!
Inte för att skryta eller så, men redan som en liten spädgris kunde jag förstå att de skulle lämna bort mig.
Kan ni tänka er att jag, Bestefarsan, har varit så här liten.
Jag lämnades av min mor og far (ursäkta, men ibland kommer danskan tillbaka) vid ett års ålder - jag lämnades att ta hand om mig själv och leva i slummen. Barnhem var inget alternativ, fråga inte varför...
Jag som ettrig ettåring (fyndig som man är)
Under min uppväxt tog jag dagen som den kom. Det var inget bra liv jag levde, men det var bättre än att inte leva alls. Maten tog jag från olika marknadsstånd, sopor och så vidare. Tills en dag när en gammal (men yngre än mig, om vi talar nutid alltså) tant tog mig till sin lägenhet och hjälpte mig att växa upp.
Jag fyllde tre och tant Asta, som hon så snyggt hette, tog hand om mig. Lärde mig prata och lärde mig pinka i rättans tid. Jag fyllde även fyra och fem - nu var jag så gott som vuxen, lite liten i växten dock men ändå vuxen till sättet. Tant Asta hade alltid önskat sig en pige (flicka) och hon trodde först att jag var en liten pige men fick sedan reda på sanningen, jag hade en liten, liten pillesnorre. Asta klädde mig i pigekläder och lät mitt hår växa och bli lockigt. Asta hade fått sin dröm i uppfyllelse: en pige till unge...
Jag är rar och söt som pige, men finare som gubbe va?
...och resten, är visserligen historia - men det får ni höra mer om i morgon. Klockan är förskräckligt mycket - jag måste gå och nanna.
Dagens bekännelse: Jag är barnsligt förtjust i vaniljbullar tillsammans med ett glas varm mjölk.
Ta hand om er och era nästor!
/Bestefarsan
Kommentarer
Trackback
