Minnet är bra och långt
Hej älskade läsare! OJ, nu tycker ni kanske att jag tog i lite, men faktum är att jag känner en sorts kärlek till er alla som tar er tid att läsa min blogg varje dag , så nu passar det med en sånn här :) --- alltså en glad gubbe, som jag kan göra - så snyggt!
Nu förstår jag att ni snart försmäktar av nyfikenhet av: hur gick det sedan i mitt liv!?
Ja inte för att skryta eller så, men mitt liv är ju ofantligt intressant!
Åren hos faster Asta gick, och jag gick ifrån att vara en liten, liten dräng till en pojke. Men en dag så försvann Asta. Jag vet inte vart hon tog vägen, men det gick rykten om att hon hade rymt iväg med en förbipasserande cirkus. Jaa, jag kan ju inte klandra henne, ifall det gjorde henne lycklig. Själv tror jag nog mera på att hon var en av de första utvandrarna som gav sig av för att finna lyckan i Amerika. Tja, inte för att skryta elller så: men jag har faktiskt skrivit en förbannat bra bok om jusst utvandringen. Utvandrarna tror jag nog den heter, och handlar om Karl-oskar och Kristina i från Småland.
Ett bra boktips!
Jag då, jo det var ju lite besvärligt att leva helt själv i så unga år, särskillt eftersom jag drabbades av bode gulsot och tuberkolos. Men som ni minns: jag har ju ett fantastiskt läkekött, och inte minsta lilla sjukdom tog kol på bestefarsan.
Men en dag fick jag en röksignal (ja brevduvor var ju inte uppfanna på den tiden) ifrån min BF- som jag kallar det så snyggt. Jag menar ju såklart min bestefar. Han sa, eller röksignalerade, att han ville att jag skulle komma och bo hos honom och min bestemor under sommaren. Jag kunde inte finna ord till min glädje, och det skulle bli den beste sommaren i hela mitt liiev.
Här ska ni få se ett litet filmklipp från den sommaren. Jaa, jag är ju den lille drängen i rött hår, tro det eller ejj!
Den absolut beste sommaren i mitt liev! Men oroa er inte: jag drunknade inte på riktigt. Det var bara ett litet internt skämt som jag och bestefar hade.
Sen den sommaren har jag bott med min bestefar och min bestemor tills jag blev vuxen nog att flytta ut och klara mig själv, och med det avslutar jag berättelsen om min barndom - även fast jag känner mig lika ung i sinnet som då. Ja, jag säger förstås inte så med syfte att skryta eller framstå som bättre (och ungdomligare) än alla andra.. låt oss kalla dom "äldre människor".
Jusste, dagens bekännelse: inte för att skryta eller så men - jag var en av de få överlevande från Titanic,
slå det om ni kan!
Kramar från Bestefarsan
Nu förstår jag att ni snart försmäktar av nyfikenhet av: hur gick det sedan i mitt liv!?
Ja inte för att skryta eller så, men mitt liv är ju ofantligt intressant!
Åren hos faster Asta gick, och jag gick ifrån att vara en liten, liten dräng till en pojke. Men en dag så försvann Asta. Jag vet inte vart hon tog vägen, men det gick rykten om att hon hade rymt iväg med en förbipasserande cirkus. Jaa, jag kan ju inte klandra henne, ifall det gjorde henne lycklig. Själv tror jag nog mera på att hon var en av de första utvandrarna som gav sig av för att finna lyckan i Amerika. Tja, inte för att skryta elller så: men jag har faktiskt skrivit en förbannat bra bok om jusst utvandringen. Utvandrarna tror jag nog den heter, och handlar om Karl-oskar och Kristina i från Småland.
Ett bra boktips!
Jag då, jo det var ju lite besvärligt att leva helt själv i så unga år, särskillt eftersom jag drabbades av bode gulsot och tuberkolos. Men som ni minns: jag har ju ett fantastiskt läkekött, och inte minsta lilla sjukdom tog kol på bestefarsan.
Men en dag fick jag en röksignal (ja brevduvor var ju inte uppfanna på den tiden) ifrån min BF- som jag kallar det så snyggt. Jag menar ju såklart min bestefar. Han sa, eller röksignalerade, att han ville att jag skulle komma och bo hos honom och min bestemor under sommaren. Jag kunde inte finna ord till min glädje, och det skulle bli den beste sommaren i hela mitt liiev.
Här ska ni få se ett litet filmklipp från den sommaren. Jaa, jag är ju den lille drängen i rött hår, tro det eller ejj!
Den absolut beste sommaren i mitt liev! Men oroa er inte: jag drunknade inte på riktigt. Det var bara ett litet internt skämt som jag och bestefar hade.
Sen den sommaren har jag bott med min bestefar och min bestemor tills jag blev vuxen nog att flytta ut och klara mig själv, och med det avslutar jag berättelsen om min barndom - även fast jag känner mig lika ung i sinnet som då. Ja, jag säger förstås inte så med syfte att skryta eller framstå som bättre (och ungdomligare) än alla andra.. låt oss kalla dom "äldre människor".
Jusste, dagens bekännelse: inte för att skryta eller så men - jag var en av de få överlevande från Titanic,
slå det om ni kan!
Kramar från Bestefarsan
Kommentarer
Trackback
